En vecka i sjuksängen är inte mycket, även om jag hostat så
musklerna i kroppen känns utslitna. Orkeslös, utan förmåga att byta vare sig
kanal eller medium har jag dock varit, vilket fått till följd att jag lyssnat
på P1, i princip hela veckan. Därmed har jag missat allt vad OS heter och
istället lärt mig ett och annat. Obegripligt nog genom ett program som heter
Ring P1.

Friska
dagar brukar jag undvika Ring P1. Mest för att programmet kräver aktiv lyssning
för att inte bli outhärdligt, något jag sällan har tid till. Och kanske för att
det tycks dra till sig en särskild kategori människor av rättshaverister och
debattörer av det mest märkliga slag. Egentligen är det rätt fint att det finns
det här programmet för man får en känsla av att det lilla Sverige på det viset
kan komma till tals. Ett Sverige långt bortom Riksdag, Stockholm och de stora
debattprogrammen.

Men det
jag lärt mig den här veckan är att det finns andra lärdomar att dra ur
programmet:

·
Som att den som tycks äga minst och verkar vara
mest utsatt , oftare är generösare mot den som är ännu mer utsatt än den som
ändå har relativt mycket.

Att människor blir mer upprörda över att de
med små omständigheter i sina liv får hjälp via skattsedeln än att allt fler
människor befriats från skatt och därmed kan leva helt och hållet på räntor.

·
Att all retorik som det svenska samhället stolt tog
sånt avstånd från under 70-talet (minns ni teveserien Holocaust/Förintelsen?)
nu passerar utan att det ens blinkas på svenska insändarsidor/radio.

·
Och jag lär mig att trots det moderna
informationssamhälle vi lever i, där sanningen bara är ett knapptryck bort i
datorn, så väljer en stor del av oss att bygga vår förvissning på sånt man
”hört” och tror sig veta. Det vill säga vi har inte tagit ett enda steg längre
än våra förfäders Krösa-Maja-sanning. Jag undrar mitt i hostan om vi kanske
inte orkar höra sanningen. Eller?

·
Sverige är mitt i en revolution av samma
dignitet och smärtsamma förändring som den franska eller den industriella.

Världen förändras i en hastighet vi knappt kan ta till oss. Men som med alla
såna revolutioner går den inte att hejda. Klockan går bara framåt och världen
kommer aldrig mer att bli sån den var på 50-talet vare sig det gäller
globalisering, migration, feminism eller landsbygdens villkor. För många gör
det ont och en del känner vrede och frustration som de väljer att vända mot de
som är svagare i stället för mot de som driver utvecklingen framåt. Kanske för
att de innerst inne vet att de är förlorade….?

I dag läser jag Lena Sundströms viktiga krönika i DN (http://www.dn.se/nyheter/sverige/lena-sundstrom-framlingsfientlighet-ar-ett-val/)och
inser ännu en sanning: Var och en väljer hur man vill förhålla sig till sin
omgivning. Det är inget man döms till utifrån ett scenario i samhället där den som
upplever sig frånåkt har tolkningsföreträde utan var och en väljer sina tankar.

Vill vi vara främlingsfientliga, homofoba, antifeministiska eller
vetenskapsförnekare ja då är det helt och fullt våra egna val och inget vi i snyftande martyrskap tvingats välja.

Så här på kärlekens dag, Sankt Valentinsdagen är det dags
att påminna om alla humanistiska, kärleksfulla, storslagna och modiga människor
som alltid förmått se bortom sig själv och det ynkliga missunsamma.

Som vågat stå upp för de svagare, som delat med sig, som
förmått vända sin kraft och vrede mot de skyldiga istället för mot offren.

De som i all tysthet valt kärlek, medmänsklighet och
förnuft.

Det lärde jag mig den här veckan….