Skogen är inte träden.

Och inte blåbärsriset, mossan eller mesarna som klänger i
grenarna. Inte heller det sorgsna suset i topparna av granarna eller ögonkastet
från viltet innan det vänder undan och försvinner.

Och fast enarna i gläntan och stenarna vid bäcken verkar
funnits där alltid

-så är de inte skogen.

Trasten är inte skogen och inte räven eller nattviolen och
inte ens tallen

som knotig omfamnar branten där borta

är skogen.

Skogen är något annat. En levande själ, en andning, en ångande
väv av liv. Av tusentals vibrerande trådar där varje ände osynligt är fäst i
nästa organism.

Och nästa.

Och nästa. I en evig, oavslutad länk av tillit.

det går inte att bygga en skog. Det går inte att riva
sönder,

smula i bitar,

köra sönder till blöt,

död gyttja.

För att sedan försöka sammanfoga träd, trast, stenar,
blåbärsris.

Och tro att det blir en skog.

Eftersom skogen just inte är träden

och inte heller blåbärsriset, stenarna eller fåglarna.

Utan bara

tillit,

vibrerande tillit.